Sorgligt !

RIP stationshuset i Fritsla !!!

Japp...då var en av (Banverkets) numera Trafikverkets gamla fina järnvägsstationer jämnat med marken.
Varnade ju för ett tag sen om deras framfart när det gäller rivningar och elleminerande av deras sk. kostsamma problem.

Efter sig lämnar den ett stort gapande hål. Förändrar hela samhället för all framtid.
Trots protester revs den gamla fina byggnaden, nu blir järnvägsstationen enbart en plats för av o påstigning. En tom plats med en död tillbommad kiosk. Här finns ingenting som längre talar om att det är en järnvägsstation. Bara en plattform av asfalt.
 

Med sorg i hjärtat kunde jag bara se det fantastiska virke av ypperlig kvalite, som nu låg söndertrasat. En beundran av byggteknikens konst, stora pluggar som sammanfogade stockarna och vägrade ge upp. Det luktar ok sa min son, och visst hade han rätt det luktade ok inte dåligt.
Vem av de som sitter och bestämmer, bryr sig om att våra kulturella själar gråter över den makt som används utan hänsyn till vårt medgivande eller tyckande???  Ännu sorgligare är väl, att inte ens viljan att försöka finna en lösning fanns.

Intresset att ta tillvara byggnaden på olika sätt fanns från allmänheten, även företag.
Hade inte det varit bättre att sälja det och överlämna avgörandet till den nya ägaren om den var för dålig för att renoveras, som dom uttryckte det.
För uppenbarligen är kunskapen bristande vad det gäller renoveringsteknik inom sektorn.
Är det verkligen tillåtet att fatta beslut över ett hus öde utan kunskap i ämnet byggnadsvård och kulturellt bevarande, och med respekt för vårt arv.
Om man har ansvar för en byggnad hur kan man i så fall bara låta det förfalla år efter år utan att något åläggande på underhåll ens har påpekats.       
 

Jag har tidigare gått in och räddat byggnader på olika sätt, byggnader som i dag blomstrar. Varav ett byggt på 1800-talets mitt i stort sett bara var ett skal. Där en visionerande pengahungrig fastighetsköpare totalförstörde huset interiört + alla fönster, för att sedan försättas i konkurs.
 

Att just stationshuset i mitt lilla samhälle skulle bli en av dom första att rivas av alla de som står på listan.
Kanske blev det så för att jag skulle VARNA er andra vars stationshus fortfarande står kvar....Viskafors nästa?......

I mina ögon var stationshuset en vacker och kraftfull byggnad, ett bra renoveringsobjekt.

Ett kulturarv att bevara för framtiden.

Stulet !

Venedig !

Visst är det en vacker, spännande och romantisk stad. 

Det är inte så att jag sitter här o längtar till Italien...Italiens vackra land. Nej snarare att jag drar mig till minnes den vintern -89 jag kuskade runt i Europa med husvagn. 

Anledningen till att jag kom att tänka på det i dag var det inbrott  min arbetslokal blev utsatt för i går, troligtvis någon gång på eftermiddagen. 

Jag blev ombedd att göra en inventering och rapportera om jag saknade något. Inget saknades vad jag vet, men har ju så mycket verktyg att det nästan är omöjligt att riktigt veta. 

Vad dom hade missat var att förövarna hade brutit upp mitt förråd men inte heller där saknades det något. Jag hade tydligen inte det dom letade efter. Det kanske inte var deras tanke att släpa på mina maskiner, när dom istället kunde ta något mer lättsålt som den intilliggande lokalens TV och stereo. 

Nu kommer vi till det som rumsterade om i mina tankar och fick mig att relatera till exakt den känslan som jag fick vid mitt besök i Venedig, där jag fann mig själv stirrande på det uppbrutna låset. Den gången var det låset på husvagnen. Vi hade dubbla lås eftersom vi visste att stöldrisken var stor. Kanske det avskräckte någon, men vad hjälpte det när kofoten kom fram den gången. 

Husvagnen stod på fastlandet och vi var i Venedig med två små barn. Det skulle vara säkert där vi ställt den i båthamnen men......det hade hänt i alla fall. 

Jag var inte orolig över våra saker det viktigaste hade vi med oss, som pass, pengar och andra värdesaker. Den kränkande känslan var dock värre, att någon rotat runt bland våra saker. 

Dom måste varit hungriga för maten var nästan slut och kylskåpet stod öppet. Jag minns att jag städade och tvättade allt som hade legat huller om buller, att tvätta alla sängkläder för hand var ett tufft jobb. Vi visste ju inte vad dom hade gjort och var dom hade varit. Våran resa gick vidare och det var bara att komma över rädslan, för vi ville inte åka hem ......inte än på länge. Inte skulle några tjuvar få förstöra våran resa.

Det tog ett tag innan känslan började blekna. Nog finns minnet kvar, det kände jag i dag när jag stirrade på ett uppbrutet lås....in till mina saker.....för andra gången.     

Please release me let me go...

Den här bilden vill jag ge er nu till helgen, egentligen varje dag men det skulle bli tjatigt. 

Med alla måsten, ska och stress behöver vi nog påminnas om att vi själva finns. Alla förpliktelser och göromål tenderar att sudda ut våra egna konturer o blandas med den vardag vi lever i. 

Den här plåtskylten dök upp framför mina ögon under en av mina sedvanliga "nu vill jag ut och se mig om turer". Denna gången hamnade jag i Lidköping. 

En stad jag emellanåt besöker för att den ger mig en viss tillfredsställelse på många vis. En stad som bevarat mycket av sina gamla byggnader, Vänerns vatten, mysiga fikaställen och vill man shoppa behöver man inte leta för här finns en del lite speciella småbutiker och även en Galleria. 

Att  besöka Elisabeth med alla hattar missar jag aldrig, har nog heller aldrig gått ut därifrån utan ny huvudbeklädnad av något slag. Hon är fenomenal på att hitta något som passar just dig, men så gjorde hon sin första hatt när hon var fyra år också.  http://www.hattar.se/ . 

Ja....Lidköpng är ju givetvis känd för sin keramik, och naturligtvis närheten till Läckö slott o spiken där man kan köpa fisk i alla former. 

Det är mycket som kan hända när man är i Lidköping, denna gången åkte jag hem med ett diskställ i luffarslöjd och plåtskylten som jag hittade i en av dom mysiga små butikerna. Förra gången köpte jag en motorcykel. 

I vilket fall....så brukar det bli en dag där jag "choose me". 

 

Agda !

Älskad, omtyckt o omdiskuterad är hon hönan Agda. Många som varit på besök i Bergs Skafferi känner igen henne. På översta hyllan bakom disken har hon haft sin plats i ett antal år. Många har uppskattat henne och hon blev snabbt ett  kärt diskussionsämne i affären. - Hur mår Agda i dag då, har hon lagt några ägg ? Ja..det kunde man få höra när en kund kom in. 

Hon fanns där som en symbol o reklampelare för traktens inhemska ägg från frigående hönor. Särskilt uppskattad var hon av barn o äldre, som med ett leende pekade upp mot hyllan. 

Att hon är naturtrogen o då mest på lite avstånd förståss, avslöjades av de höjda ögonbrynen och den undrande blicken från besökare. Den roligaste händelsen var ju ändå när jag blev utskälld och anklagad för djurplågeri av en äldre dam, att jag var så elak och satte en höna i en så trång bur. Hon skulle minsann anmäla mig !

Saker & ting förändras....Bergs Skafferi förändras, sagt o gjort hon fick följa med hem. Agda är numera äggpensionär och mår alldeles förträffligt. Hon minner mig varje dag här hemma i köket, om en underbart härlig och arbetssam tid i Bergs Skafferi.

Annicka

Uppfinningsrikedomen är den fattiges räddning, tack vare den har vi fått ett kulturarv att vårda o bevara !

En sinnrik konstruktion att hänga tvätt på. Som en solfjäder breder den ut sig lika vacker som funktionell, lika snabbt som den fälls ut viks den i hop o fälls ner till nästan ingenting. Många är nog de dagar som tvätten hängt på tork ute eller i närheten av vedspisens värme kalla vinterdagar, medans kaffet puttrat i kitteln. Kan riktigt känna lukten av den knastrande brasan o kokkaffets doft. Innan jag hängde min gamla slitna älskade tröja på torken var det många som frågade vad det var. Med tröjan på plats avslöjas funktionen lätt utan frågor. Inte kan den jämföras med dagens torktumlare, men jag föredrar nog doften av en halvt vidbränd tröja som hängt ovanför vedspisen än en överhettad tröja full av sköljmedel från en torktumlare.

En bild säger så mycket

En bild säger så mycket......men vad vi ser och uppfattar är väldigt olika. En del skulle säkert tycka att det på bilden var bortom all räddning och borde lämnas på sopstationen. I mina ögon ser jag ett fantastiskt bra material som är väl värt att tas om hand med konstens och erfarenhetens alla regler. Ett kvalitetsmaterial som i stort sett inte går att frambringa i dag. Ett långsamt tätvuxet trädslag som var gjort för att klara väder och vind i många år.

Vad är ett hem för dig ?

Ett hem är inte bara ett hem, väggar, tak, fönster o dörrar. Det är även en fristad, en trygghet, en yta att skapa de som förgyller vår vardag, en funktionell yta att leva i, att överleva i.

Ni som dessutom är välsignade med en trädgård har möjligheten att skapa rum även där. Rum för avkoppling, för kreativt tänkande o skapande, för en dag i solen, för att bara vara. "Home is where your story begins" så om hus kunde tala.....om trädgårdsmöblerna kunde berätta om alla dessa samtal som en gång yttrats där. 

Den här bilden tog jag vid ett besök på Carl Larsson gården i Falun o visst fick jag en vision om att Carl en gång suttit där o filosoferat eller bara druckit kaffe med sin kära.

Grön grind i det gröna !

En så här vacker grind ser man inte så ofta längre. Det är så mycket av det gamla genomarbetade som blir offer enbart för förnyelse. Jag hoppas ni också njuter av bilden på ett gediget arbete i soldiset.