Sorgligt !

RIP stationshuset i Fritsla !!!

Japp...då var en av (Banverkets) numera Trafikverkets gamla fina järnvägsstationer jämnat med marken.
Varnade ju för ett tag sen om deras framfart när det gäller rivningar och elleminerande av deras sk. kostsamma problem.

Efter sig lämnar den ett stort gapande hål. Förändrar hela samhället för all framtid.
Trots protester revs den gamla fina byggnaden, nu blir järnvägsstationen enbart en plats för av o påstigning. En tom plats med en död tillbommad kiosk. Här finns ingenting som längre talar om att det är en järnvägsstation. Bara en plattform av asfalt.
 

Med sorg i hjärtat kunde jag bara se det fantastiska virke av ypperlig kvalite, som nu låg söndertrasat. En beundran av byggteknikens konst, stora pluggar som sammanfogade stockarna och vägrade ge upp. Det luktar ok sa min son, och visst hade han rätt det luktade ok inte dåligt.
Vem av de som sitter och bestämmer, bryr sig om att våra kulturella själar gråter över den makt som används utan hänsyn till vårt medgivande eller tyckande???  Ännu sorgligare är väl, att inte ens viljan att försöka finna en lösning fanns.

Intresset att ta tillvara byggnaden på olika sätt fanns från allmänheten, även företag.
Hade inte det varit bättre att sälja det och överlämna avgörandet till den nya ägaren om den var för dålig för att renoveras, som dom uttryckte det.
För uppenbarligen är kunskapen bristande vad det gäller renoveringsteknik inom sektorn.
Är det verkligen tillåtet att fatta beslut över ett hus öde utan kunskap i ämnet byggnadsvård och kulturellt bevarande, och med respekt för vårt arv.
Om man har ansvar för en byggnad hur kan man i så fall bara låta det förfalla år efter år utan att något åläggande på underhåll ens har påpekats.       
 

Jag har tidigare gått in och räddat byggnader på olika sätt, byggnader som i dag blomstrar. Varav ett byggt på 1800-talets mitt i stort sett bara var ett skal. Där en visionerande pengahungrig fastighetsköpare totalförstörde huset interiört + alla fönster, för att sedan försättas i konkurs.
 

Att just stationshuset i mitt lilla samhälle skulle bli en av dom första att rivas av alla de som står på listan.
Kanske blev det så för att jag skulle VARNA er andra vars stationshus fortfarande står kvar....Viskafors nästa?......

I mina ögon var stationshuset en vacker och kraftfull byggnad, ett bra renoveringsobjekt.

Ett kulturarv att bevara för framtiden.

Stulet !

Venedig !

Visst är det en vacker, spännande och romantisk stad. 

Det är inte så att jag sitter här o längtar till Italien...Italiens vackra land. Nej snarare att jag drar mig till minnes den vintern -89 jag kuskade runt i Europa med husvagn. 

Anledningen till att jag kom att tänka på det i dag var det inbrott  min arbetslokal blev utsatt för i går, troligtvis någon gång på eftermiddagen. 

Jag blev ombedd att göra en inventering och rapportera om jag saknade något. Inget saknades vad jag vet, men har ju så mycket verktyg att det nästan är omöjligt att riktigt veta. 

Vad dom hade missat var att förövarna hade brutit upp mitt förråd men inte heller där saknades det något. Jag hade tydligen inte det dom letade efter. Det kanske inte var deras tanke att släpa på mina maskiner, när dom istället kunde ta något mer lättsålt som den intilliggande lokalens TV och stereo. 

Nu kommer vi till det som rumsterade om i mina tankar och fick mig att relatera till exakt den känslan som jag fick vid mitt besök i Venedig, där jag fann mig själv stirrande på det uppbrutna låset. Den gången var det låset på husvagnen. Vi hade dubbla lås eftersom vi visste att stöldrisken var stor. Kanske det avskräckte någon, men vad hjälpte det när kofoten kom fram den gången. 

Husvagnen stod på fastlandet och vi var i Venedig med två små barn. Det skulle vara säkert där vi ställt den i båthamnen men......det hade hänt i alla fall. 

Jag var inte orolig över våra saker det viktigaste hade vi med oss, som pass, pengar och andra värdesaker. Den kränkande känslan var dock värre, att någon rotat runt bland våra saker. 

Dom måste varit hungriga för maten var nästan slut och kylskåpet stod öppet. Jag minns att jag städade och tvättade allt som hade legat huller om buller, att tvätta alla sängkläder för hand var ett tufft jobb. Vi visste ju inte vad dom hade gjort och var dom hade varit. Våran resa gick vidare och det var bara att komma över rädslan, för vi ville inte åka hem ......inte än på länge. Inte skulle några tjuvar få förstöra våran resa.

Det tog ett tag innan känslan började blekna. Nog finns minnet kvar, det kände jag i dag när jag stirrade på ett uppbrutet lås....in till mina saker.....för andra gången.