tisdag 14 december 2010

Sorgligt !

RIP stationshuset i Fritsla !!!

Japp...då var en av (Banverkets) numera Trafikverkets gamla fina järnvägsstationer jämnat med marken.
Varnade ju för ett tag sen om deras framfart när det gäller rivningar och elleminerande av deras sk. kostsamma problem.

Efter sig lämnar den ett stort gapande hål. Förändrar hela samhället för all framtid.
Trots protester revs den gamla fina byggnaden, nu blir järnvägsstationen enbart en plats för av o påstigning. En tom plats med en död tillbommad kiosk. Här finns ingenting som längre talar om att det är en järnvägsstation. Bara en plattform av asfalt.
 
Med sorg i hjärtat kunde jag bara se det fantastiska virke av ypperlig kvalite, som nu låg söndertrasat. En beundran av byggteknikens konst, stora pluggar som sammanfogade stockarna och vägrade ge upp. Det luktar ok sa min son, och visst hade han rätt det luktade ok inte dåligt.
Vem av de som sitter och bestämmer, bryr sig om att våra kulturella själar gråter över den makt som används utan hänsyn till vårt medgivande eller tyckande???  Ännu sorgligare är väl, att inte ens viljan att försöka finna en lösning fanns.

Intresset att ta tillvara byggnaden på olika sätt fanns från allmänheten, även företag.
Hade inte det varit bättre att sälja det och överlämna avgörandet till den nya ägaren om den var för dålig för att renoveras, som dom uttryckte det.
För uppenbarligen är kunskapen bristande vad det gäller renoveringsteknik inom sektorn.
Är det verkligen tillåtet att fatta beslut över ett hus öde utan kunskap i ämnet byggnadsvård och kulturellt bevarande, och med respekt för vårt arv.
Om man har ansvar för en byggnad hur kan man i så fall bara låta det förfalla år efter år utan att något åläggande på underhåll ens har påpekats.       
 
Jag har tidigare gått in och räddat byggnader på olika sätt, byggnader som i dag blomstrar. Varav ett byggt på 1800-talets mitt i stort sett bara var ett skal. Där en visionerande pengahungrig fastighetsköpare totalförstörde huset interiört + alla fönster, för att sedan försättas i konkurs.
 
Att just stationshuset i mitt lilla samhälle skulle bli en av dom första att rivas av alla de som står på listan.
Kanske blev det så för att jag skulle VARNA er andra vars stationshus fortfarande står kvar....Viskafors nästa?......

I mina ögon var stationshuset en vacker och kraftfull byggnad, ett bra renoveringsobjekt.
Ett kulturarv att bevara för framtiden.

2 kommentarer:

  1. Ja, jag håller med dig fullständigt! Vilket slöseri på många sätt- historiskt, materialmässigt, estetiskt. Många gånger bygger man bara en parkeringsplats, eller -ingenting. Ibland skyller man på att "det hade gått för långt"! - Vilken dålig ursäkt! Ofta är det kommunernas egna byggnader som tillåts förfalla och som sedan "måste rivas". Fast det egentligen är vissa politiker som vill bygga nya monument över sig själva i de gamla byggnadernas ställe. Med dålig byggteknik och med kommande problem med fukt och mögel om 25 år. Hur kan DET vara ekonomiskt försvarbart?
    Jag bodde några år i den lilla sommarstaden Ängelholm i Skåne. Under de tre år jag bodde där i början av 80-talet lyckades man riva nästan hela centrum. Jag protesterade i radioprogram, artiklar, pratade med politiker och journalister...det var som att tala med väggar. Nu, idag, ser Ängelholm ut som vilken håla som helst med Åhléns, ICA, sportaffärer och parkeringar som stora kolosser mitt i stan (det var ju inte ekonomiskt försvarbart med 1½-plansbyggnader i centrum!). Man vill ju knappt åka dit längre. Innan fanns det fantastsikt vackra små hus med vindar och små bakgårdar som hade kunnat bli åtråvärda caféer eller boningshus idag.
    Man tar sig för pannan att idiotin kan fortsätta år ut och år in!
    Hälsningar från
    Franciska

    SvaraRadera
  2. Hej Franciska!
    Ja visst är det idioti av högsta grad!
    Tråkigt med Ängelholm har själv varit där men har ju ingen aning om hur det såg ut en gång. Jag brukar åka till Alingsås, Lidköping eller Mariestad för att få uppleva det jag själv önskar att få se i fler andra städer. Idyllen,historian,respekten till det som en gång varit. Hyllningen till våra förfäders skicklighet och kunskap. När slutade dom lära av de gamla och när blev det ointressant. Jag lyckades rädda ett hus från 1850-talet, genom att starta en förening, men det är bara ett. Jag är ju glad för det, men det är ju bara en droppe i havet.
    Annicka

    SvaraRadera