Stulet !

Venedig !

Visst är det en vacker, spännande och romantisk stad. 

Det är inte så att jag sitter här o längtar till Italien...Italiens vackra land. Nej snarare att jag drar mig till minnes den vintern -89 jag kuskade runt i Europa med husvagn. 

Anledningen till att jag kom att tänka på det i dag var det inbrott  min arbetslokal blev utsatt för i går, troligtvis någon gång på eftermiddagen. 

Jag blev ombedd att göra en inventering och rapportera om jag saknade något. Inget saknades vad jag vet, men har ju så mycket verktyg att det nästan är omöjligt att riktigt veta. 

Vad dom hade missat var att förövarna hade brutit upp mitt förråd men inte heller där saknades det något. Jag hade tydligen inte det dom letade efter. Det kanske inte var deras tanke att släpa på mina maskiner, när dom istället kunde ta något mer lättsålt som den intilliggande lokalens TV och stereo. 

Nu kommer vi till det som rumsterade om i mina tankar och fick mig att relatera till exakt den känslan som jag fick vid mitt besök i Venedig, där jag fann mig själv stirrande på det uppbrutna låset. Den gången var det låset på husvagnen. Vi hade dubbla lås eftersom vi visste att stöldrisken var stor. Kanske det avskräckte någon, men vad hjälpte det när kofoten kom fram den gången. 

Husvagnen stod på fastlandet och vi var i Venedig med två små barn. Det skulle vara säkert där vi ställt den i båthamnen men......det hade hänt i alla fall. 

Jag var inte orolig över våra saker det viktigaste hade vi med oss, som pass, pengar och andra värdesaker. Den kränkande känslan var dock värre, att någon rotat runt bland våra saker. 

Dom måste varit hungriga för maten var nästan slut och kylskåpet stod öppet. Jag minns att jag städade och tvättade allt som hade legat huller om buller, att tvätta alla sängkläder för hand var ett tufft jobb. Vi visste ju inte vad dom hade gjort och var dom hade varit. Våran resa gick vidare och det var bara att komma över rädslan, för vi ville inte åka hem ......inte än på länge. Inte skulle några tjuvar få förstöra våran resa.

Det tog ett tag innan känslan började blekna. Nog finns minnet kvar, det kände jag i dag när jag stirrade på ett uppbrutet lås....in till mina saker.....för andra gången.