lördag 15 januari 2011

Skönheten & Odjuren!

Skönheten & Odjuren!

Mitt hjärta slår nog starkast för den skönheten som man finner i de gamla byggnaderna från 1700- fram till ungefär 1920-talets slut. Anledningen är detaljrikedomen, materialen, respekten till hantverket och hantverkarna, det logiska tänkandet, förmågan att se det proportionella som slutligen blir till skönhet. 
Jag kan tycka att den praktiska kantigheten på yngre byggnader också kan vara både rolig och originell, och visst är det härligt med variation, men vackra det blir dom aldrig i mina ögon.

Mycket av de små detaljer som smyckar husen är inte bara till lyst utan har faktiskt en anledning och en funktion. De flesta hantverkarna hade sin egen nisch som ofta tydligt kunde kännas igen av de andra byggnadshantverkarna.

Framförallt fanns det tid, tid att begrunda, lösa problem, vänta på rätt virke eller rätt hantverkare. I dag skall allt gå så fort och vi missar mycket av glädjen på vägen.
Det logiska tänkandet verkar ha bytts ut mot spara, snålhet, bråttom, enkelt, okunskap( jag vill inte ens här nämna funktionellt).

Förr förstod dom att ett bra grundarbete är det viktigaste för ett bra slutresultat och att skönheten inte bara sitter på ytan.

Varför måste det vara så bråttom??? 

I mitt yrke som fönsterhantverkare skulle ”bråttom” troligtvis leda till ett dåligt resultat, för varje moment har sin tid. Tanken är ju att resultatet ska vara både hållbart och snyggt, med hänsyn tagen till både kulturellt och historiskt värde.

Jag minns när Arne i botten titta på mig med snedögat och sa, - Du kommer la inte hit med nåt j...la ryssvirke! Jag skulle då renovera fönster på hans gård som var kulturmärkt. 
Vi borde tacka dessa "griniga" gubbar, som aldrig gick på reklamen om fantastiska produkter som bygg- och måleribranschen erbjöd. Det var ju egentligen bara klokhet, erfarenhet och kunskap. Tack vare dom har många gårdar och hus bevarats.
Varför ryssarna har fått ta "skit" för Sveriges dåliga byggnadsvirke har jag ingen aning om men det är väl bra att kunna skylla på någon annan. Dåligt virke det har dom definitivt inte snarare trärsom.

När det praktiska värdet tog över i byggbranschen ökade också massproduktionen, som ledde till att hela byggsektorn blev Sveriges ekonomi. Pengar skulle flöda på bekostnad av kvalité och värde. Historian blev åsidosatt för den var ju bara en påminnelse om den fattiga tid som varit, den ville ingen kännas vid längre. I all hast glömdes den lärdom som var viktig för husens hållbarhet och inomhusmiljö. 
Med alla oprövade nya produkter som lovade stort, trodde man på de penninghungriga industrierna till eget förfall(vilket fortfarande sker). Energikrisen.....den ska vi inte tala om vad den ställt till med, husen ruttnade inifrån pga. överdriven tätning och tillbommade ventiler.   

Odjuren, ja det är de som fortfarande inte har kunskapen och respekten för den skicklighet våra förfäder lärde av varandra. De som envist vill riva vårt kulturella värde eller tillåter katastrofala renoveringar med berått mod och total respektlöshet, trots protester och kunskap i ämnet. 
Vilka tror dom att dom är som bryter mot plan o bygglagen utan något som helst samvete. Det måste vara något fel på lagen som inte straffar de kommunanställda när ett lagbrott sker, eller den totala respektlöshet mot oss andra som protesterar och blir då överkörda o behandlade som mindre vetande.

Jag håller med Stephan Fickler (verksamhetsledare Byggnadsvårdsföreningen) om att kompetensen måste höjas på stadsbyggnads kontoren (samhällsbyggnadsförvaltningen) och att kommunerna här har en viktig uppgift att axla. Det som är skrämmande är att inte ens arkitekturstudenter behöver läsa arkitekturhistoria längre. Hur tänker man då ?

Nää… fram för skönhetens seger och modiga politiker som Anders Bodin skriver i krönikan i Tidskriften Byggnadskultur. 

Kräv att Odjuren kompetensutbildas inom byggnadsvård och kulturhistoria säger jag! 
Kräv att vi har kompetent personal som ska med lön ansvara för våra kommuner. 

För inte tror jag att en ögonläkare med bristande kunskaper inom oftalmologi får ta beslut om en ögonpatients vård. Liksom en arkitekt med bristande kunskaper i byggnadsvård och kultuvärde, får ta beslut om våra byggnaders öde.
Kulturen måste väl få leva den också, vad är vi utan den?

Annicka




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar